Svenska myggor och italienska tigrar

Äntligen är det dags för den efterlängtade recensionen av Myggor och tigrar.

I Maja Lundgrens Myggor och tigrar får vi följa författaren själv i hennes liv, både bland den svenska kultureliten och i camorrans Neapel. Svenskt kulturskvaller varvas med en intressant skildring av maffian vid Vesuvius sluttning då Maja Lundgren beskriver sina upplevelser av att vara kvinna i dagens kultur- och mediesamhälle, vilket inte skiljer sig nämnvärt från maffians machokultur. Skillnaden är att de svenska kulturpersonligheterna likt myggor sticker henne genom pikar, medan den italienska maffian attackerar direkt som en tiger. Hon lämnar ohämmat ut både sig själv och andra kulturpersonligheter och sparar inte på detaljerna när hon berättar om hur hon blir behandlad.

Maja Lundgren beskriver detaljrikt hur hon brottas med sina känslor och hur hon blir bemött i olika situationer. Vi tycker att boken hade en spännande början, men den höll inte riktigt hela vägen. Stundvis var det intressant och boken hade sina höjdpunkter, men för oss som inte är särskilt insatta i varken kultureliten eller camorran blir den ganska utdragen och ofokuserad. Vi anser dessutom att media har gett en lite felaktig bild av boken, då uthängningen av kända svenskar inte alls tar upp lika mycket plats som man kan tro. Faktum är att Myggor och tigrar till största delen består av skildringen av den neapolitanska maffian.

Myggor och tigrar är ett välkommet inlägg i dagens jämställdhetsdebatt då vi får följa hennes liv bakom kulisserna där hon ständigt blir nedtryckt på grund av sitt kön.

För visst är det märkligt att vi i dagens moderna samhälle inte har kommit längre i utvecklingen?