Bokrecension - Andarnas hus

"Min mormor skrev i femtio år i sina böcker att skriva ner livet i. /.../ Den börjar så här: 'Barrabás kom till familjen sjövägen...'"

Andarnas hus är en släkthistoria om tre kvinnor och Esteban Trueba. Genom honom får vi efterhand följa hans hustru Clara, dottern Blanca och dotterdottern Alba. Romanen utspelar sig i Chile från 1900-talets början till militärkuppen på 70-talet - då den f.d. presidenten tillika författarens släkting Salvador Allende dyker upp - och vi får alltså samtidigt en inblick i Chiles historia ur våra huvudpersoners perspektiv. En historia om alla livets sorge- och glädjeämnen: kärlek i alla dess former, avundsjuka, hat, lycka och död. Dessutom genomsyras boken av andarnas ständiga närvaro enligt den latinamerikanska berättartraditionen, främst genom Clara som både leviterar och förflyttar saltkaret med tanken utan problem.

Det är det här - och mycket mer - som Clara skriver ner i sina anteckningsböcker och är grunden till den berättelse som vi får ta del av.

Isabel Allende lyckas i sin roman Andarnas hus väva ihop vardagliga ting, historia, relationer och andlighet. Spiritualiteten känns aldrig konstlad, utan infogas på ett sådant naturligt sätt att man utan problem accepterar det. Vi tycker att det är en läsvärd bok, men sedan går våra åsikter isär lite grann. Ibland blir händelseförloppet lite väl intensivt, vilket stör vissa av oss på det sättet att fokus försvinner från boken och in i tankarnas värld. Detta kräver även att man som läsare behöver läsa längre stycken i stöten och hålla reda på många olika händelser och karaktärer. En del av oss hade dessutom föredragit kortare kapitel och/eller styckeindelningar, vilket hade gjort texten mer övergripande.

Trots våra invändningar är ändå Andarnas hus en välskriven berättelse, som vi rekommenderar för er som är sugna på en berättelse om starka kvinnor med en touch av historia.