Nästa tema - upp till er!

Har du tyckt att våra tidigare teman varit mossiga, oseriösa eller helt enkelt inte passat dig?

Nu har du chansen, träd fram i ljuset och gör din röst hörd!

Omröstningen finner du till vänster, där du kan välja på fyra spännande teman. Vilket det blir avslöjas måndag 8 februari.

Let the voting begin!

Framtiden!

Andra och sista boken under temat Framtiden i fokus blir Vägen av Cormac McCarthy.

Den skall vara utläst vecka 6, då nästa tema tar vid.

Hör upp! Att diskutera samtiden är viktigt; hur har vi det egentligen? Ni kanske har märkt att vi har läst Kallocain, som ger en dyster framtidssyn. Vad tycker ni, var är vi idag och hur ser framtiden ut?

Lämna era åsikter i kommentarsfältet!

Kallocain - recension

Leo Kall, medsoldat i Världsstaten och kemist, har uppfunnit ett sanningsserum: kallocain. Syftet är att sålla bort de medsoldater som inte är tillgivna staten, man döms inte längre enbart utifrån sina handlingar utan även sina tankar. I sin hemstad, Kemistaden nr. 4, börjar testerna av medlet på människor från Frivilliga offertjänsten och resultaten blir sensationella.

I och med denna framgång får Leo Kall licens att för första gången få lämna sin hemstad för att åka till huvudstaden. I takt med att kallocainet vinner mark börjar Leo mot sin vilja tvivla på världsstaten och dess suveränitet, och fasar över att själv utsättas för sitt kallocain.

Karin Boyes Kallocain är en lättläst bok, som samtidigt kräver läsarens uppmärksamhet. Man kastas in i handlingen och det gäller att vara med från början till slut, och därför tror vi att den gör sig bäst sträckläst. För vissa av oss känns språket lite platt och fattigt på bildspråk, men å andra sidan ger det läsaren större tolkningsmöjligheter. Det lämnas inte utrymme för några större reflektioner under romanens gång på grund av Boyes intensiva berättartempo. Alla de tankar om boken som uppstår under läsningen får man behandla efteråt, vilket gör den utmärkt som diskussionsunderlag.

Boyes syfte var att skildra det århundrade vi nu lever i, och jämförelser med vår egen verklighet är oundvikliga. Vid första anblicken ter sig världsstaten som en alltför extrem fantasi, men vid närmare eftertanke kommer hon ibland riktigt nära sanningen. Tanken att staten styr och äger hela ens liv känns absurd, men faktum är att vi redan har lämnat ut mer eller mindre hela vårt privatliv genom internet, övervakningskameror och hårda passkontroller. För att kunna behålla vår frihet måste vi lämna ut vår identitet.

Diskussionen är oändlig, men vi kan i alla fall konstatera att Kallocain är en tankeväckande bok som än idag är aktuell trots sina 70 år på nacken.

Karin Boye

Karin Boye föddes år 1900 i Göteborg. Hennes liv kom att bli händelserikt - men kort.

Som tonåring väcktes hennes intresse för litteratur och hon skrev allt från lyrik till pjäser. Med sina höga betyg i hand åkte hon till Uppsala för att studera bl.a. litteraturhistoria, och två år senare debuterade hon med sin första diktsamling Moln. Som 31-åring kom hennes debutroman, Astarte, ut på marknaden och blev samma år prisbelönt i en nordisk romantävling.

1932-33, då Boye var i Berlin, valde hon att komma ut med sin homosexualitet, något som på den här tiden ansågs vara ett brott. Detta påverkade såklart Boye avsevärt.

Karin Boye hann under sitt liv skriva ytterligare fem

diktsamlingar och fyra romaner. Kallocain utgavs 1940, ett år innan hon tog sitt liv, och är hennes mest kända roman. Hon dog av en överdos i Alingsås efter att ha mått dåligt under en längre tid.

Källa: Wikipedia

Kallocain

Nu när temat "framtiden i fokus" står på sin tur är jag först ut att välja bok, och jag har valt Karin Boyes framtidsskildring Kallocain.

Anledningen till att jag valde just Kallocain är att jag tidigare inte har läst någon av Karin Boyes romaner och länge har varit nyfiken på hur hon är som romanförfattarinna. Att dessutom "2000-talets roman" skrevs för 70 år sedan gör ju inte det hela mindre intresseväckande. Det är alltså med stor spänning jag har valt att vi ska läsa om den framtid som Karin Boye fruktade, den tid vi idag lever i.


Blev det som hon föreställde sig? Det återstår att se.


Frida

Framtiden i fokus

Nu i vintertider blickar vi framåt mot våren och värmen. Och då passar ju temat "Framtiden i fokus" utmärkt, då vi väljer att inte leva i nuet utan blicka framåt.

Äntligen har turen kommit till Frida och hon har valt Kallocain av Karin Boye, en utopisk framtidsskildring. Den ska vara utläst vecka 4, så kila iväg till biblioteket och låna denna guldklimp. Förknippar du Karin Boye med nedstämdhet och tung litteratur? Frukta inte, följ med oss in i framtiden!

Tårtgeneralen - recension

Denna sanna berättelse börjar i mitten av åttiotalet då Jan Guilliou utnämner Köping till Sveriges tråkigaste stad. Programmet ses i Sverige som underhållning - i Köping som katastrof. Medan hela staden deppar över nederlaget, bestämmer sig den då nyinflyttade Hasse P att försöka få staden på fötter igen. Hans plan är både enkel och något galen: genom att baka världens längsta smörgåstårsta ska Köping in i Guinnes rekordbok. Detta är bara den första av alla underliga idéer och projekt som Hasse P genomför, alla med mer eller mindre framgång.

Tåstgeneralen är en lättläst bok med en ganska simpel handling som varken är särskilt djupgående eller fängslande. Detta förklarar till viss del varför det tog mig ungefär tre veckor att läsa denna bok på ringa 220 sidor; jag blev helt enkelt aldrig tillräckligt fascinerad av Hasse Ps planer. Trots detta är den ändå till viss del en underhållande bok, men den tar sig aldrig till några litterära höjder.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson försöker tappert lyfta boken genom att med jämna mellanrum låta Hasse P själv tänka tillbaka på vad han gjorde under den tid då världens längsta smörgåstårta var aktuell. Detta är enligt mig inte ett störande inslag i boken, men jag tycker inte heller det tillför något till bokens handling.

Tårtgeneralen var faktiskt inte alls vad jag hade väntat mig; jag såg snarare fram emot en rolig roman än den emellanåt smådeppiga bok som den faktiskt var. Att komikerduon Filip och Fredrik har tagit steget in i romanvärlden är kanske inte deras bästa val i livet. Tårtgeneralen går att läsa med en visst mått av nöje, men författarna har ljusare sidor än denna. De borde helt enkelt fortsätta vara det de är bäst på: komiker.

Den trettonde historien - recension

"Min historia är inte bara min, den är historien om Angelfield. Byn Angelfield. Huset Angelfield. Och själva familjen Angelifield, George och Mathilde, deras barn Charlie och Isabelle, Isabelles barn Emmeline och Adeline. Deras hus, deras öden, deras farhågor. Och deras spöke. Man bör alltid vara uppmärksam på spöken, inte sant, miss Lea?"

Vilda Winter är en av Englands mest kända författarinnor, hon har givit ut femtiosex böcker på femtiosex år och nitton av hennes verk har blivit långfilmer. Trots att hon är så känd är hon även en väldigt mystiska författarinna. Winter har inte berättat sanningen om sin bakgrund för någon utan hittat på historier om sin barndom så fort någon har frågat. En dag får Margaret Lea, en ung kvinna som älskar gamla böcker, jobbar i sin fars antikvariat och skriver biografier om inte så värst välkända författare, ett brev från Vilda Winter. I brevet skriver författarinnan att hon vill att Margaret ska komma till hennes hem och skriva ner sanningen om hennes liv som så länge varit hemlig. Margaret väljer att anta utmaningen och åker hem till den åldrande författarinnan där hon får höra Winters egen berättelse.
Vi får följa familjen Angelfield med tvillingsystrarna Adeline och Emmeline i huvudrollerna. Men allt är inte frid och fröjd hos familjen och ju mer Winter berättar av sin spökliknande historia desto fler familjehemligheter dyker upp. Samtidigt som Margaret följer med in i Winters värld och de funderingar som denna ger, har hon själv en hemlighet som tär inom sig.
Det är en historia om syskon- och familjeband och känslan av att inte känna sig hel.

Den trettonde historien av Diane Setterfield är i början en väldigt fängslande roman. Man vill fortsätta läsa och få reda på vad Vilda Winter har dolt i alla dessa år. Språket är väldigt bra och detaljrikt, men vissa delar känns sega att läsa, vilket även beror på handlingen. Berättelsen blir bättre i slutet då den blir mer och mer spännande och medryckande igen. Ibland kan det vara lite svårt att hänga med i handlingarna, men Den trettonde historien är helt klart en läsvärd bok. Den har sina partier där den är riktigt bra och då vill man inte sluta läsa. En bra jullovsbok helt enkelt!

Ebba

Hemsöborna - recension

På den fiktiva ön Hemsö någonstans i Stockholms skärgård bor änkan Flod på en nedgången gård tillsammans med sonen Gusten och deras tjänstefolk. Historien utspelar sig någon gång under 1800-talet, där skärgårdslivet går sin gilla gång utan större toppar eller dalar: man ägnar sig åt vardagens alla sysslor och fiskar och jagar fågel för att försörja sig. Denna fridfulla men sömniga tillvaro ändras dock fort när drängen Carlsson från de värmländska skogarna anställs på gården och gör entré med buller och bång.

Den handlingskraftige Carlsson gör sig fort impopulär bland gårdens befolkning när han genast tar kommandot över resten av tjänstefolket. Han genomför flera förbättringar av gården - han återuppbygger det försummade jordbruket och startar sommarverksamhet på gården - vilket trots sin lönsamhet retar folket. Den enda som har en annan syn på drängen är madam Flod som har mer än ett gott öga till den flera år yngre Carlsson. Efterhand verkar det också som att de varma känslorna är besvarade och snart stundar bröllopet till sonens stora förtret. Hans misstänksamhet och hat mot Carlsson ökar ytterliggare när allt mer tyder på att denne inte har gift sig av kärlek. Han verkar snarare fast besluten att ta över gården...

Hemsöborna (1887) är en vardaglig och underhållande historia som skildrar svenskt skärgårdsliv under en tid då det fortfarande blomstrade. Beskrivningarna av omgivningen är vackra och ofta utförligt formulerade, och man föreställer sig gärna den idylliska svenska sommarmiljön. Historien är också relativt bra och har ett driv genom hela boken som kryddas med intriger, svartsjuka och girighet. Boken har inga bättre eller sämre perioder, utan Strindberg håller hög klass till sista sidan. Hemsöborna är dock ingen bok som manar till eftertanke: det finns inga djupare personbeskrivningar eller frågeställningar, utan dess syfte tycks främst vara att underhålla, vilket den lyckas med. Detta leder dock till att intrycket av boken blir lite grundare och den efterlämnar inga djupare spår.

Att Hemsöborna idag betraktas som en klassiker i kombination med dess höga ålder är ett faktum man inte bör låta sig avskräckas av, tvärtom tycker jag detta är en bra bok både för bokmalen och den mer oerfarne läsaren. Denna bok vill jag därför rekommendera till dig som söker lättsmält underhållning skriven av vårt lands kanske största författare.

Julia